Förlösningens dag!

Det var drygt ett år sedan jag tog crimpen på Ferdinand för första gången och minns att jag tänkte, att nu, nu ryker den snart! Det var ju inte riktigt sant. Det räcker nämligen inte riktigt med att bara kunna hålla lite i det där lilla vassa goa greppet, man måste till viss del orka dra i det med. Men efter att ha övat på det vid säkert 15 tillfällen började det kännas ganska bra. Sen visade det sig att det inte var helt över efter det lilla skuttet heller. Men med en välplacerad vänsterfot gick även de sista flytten att ta sig igenom. Fin känsla att äntligen få komma upp. Jag var lite orolig att någon skulle hinna slita bort flaket så att den inte skulle gå att klättra längre. Det hade varit tråkigt. Mastercard som jag börjat känna lite på fick ju sitt startgrepp bortslitet av en för starkt dansk för ett par veckor sedan, men den var jag ju inte riktig nära på, eller så känslomässigt engagerad som i Ferdinand.

Det finns ganska mycket lim på Ferdinand. Varje flak som eventuellt skulle kunna lossna är mycket omsorgsfullt limmat. Det här kan man ju tycka olika om, generellt är väl folk i Skåne jämfört med Göteborg lite gladare i att limma på stenarna. Det görs nog inte längre i samma utsträckning dock. Tycka vad man vill, men jag hade nog aldrig hunnit klättra Ferdinand om det inte vore för limmet. Å andra sidan vet vi inte hur mycket av greppen som hade blivit kvar, det kanske skulle varit ett annat fint problem istället?

Block-rocking beat är väl ingen superlinje, men den bjuder på ett ganska spektakulärt flytt. Väl värd att klättra tycker jag ändå.

Ferdinand, Block-rocking Beat from jonas nilsson on Vimeo.